Vem vet, vem påstår, vem har rätt

Premiärminister, företagsledare, ekonomist, professor? Pappersfabrikens nedkörning i Jämsä har väckt massor av skriverier.

Påståenden haglar om ämnet i tidningar, YLE, Maikkari, osv. Vem kunde analysera den här diskussionen helt neutralt? Jag känner inte en sådan person, men själv vill jag försöka analysera läget, ärendet, ekonomin , rikedomen, politiken och själva ämnet. Värt försök, fast en grundlig sakkunskap fattas.

Läget är en värld i en helt ny situation. En pandemi vars farlighet ingen ännu med säkerhet kan veta, hotar och i vilket fall som helst förändrar ekonomin, hälsan, hälsovården, sociala nätverk, stora möten, konserter, idrott, turism, trafik luftledes, sjöledes, vägledes, vad allt. Var och en strävar till att förstå och förklara läget och framtiden. Det är svårt.

Låt oss börja med direktör Jussi Pesonens meddelande om Kaipola. Utan någon som helst förvarning eller diskussion med facket, med beslutsfattare i Jämsä, i landet ett bud om att fabriken skall köras ned, verksamhet slopas. Är det såhär verksamheten i en stor koncern skötes? Högsta byråkraten/chefen meddelar kort ett beslut som berör ekonomin inom en fabriksort, även verksamheten inom en i vårt land viktig mediabransch utan att dessa kunde förbereda sig? Är konkurrensen så härd att man måste överraska alla så abrupt?

Det här sätter väcker frågor av olika slag. Har ledningen inom EK påverkat? Är tanken bakom detta försvåra regeringens arbete? Är det viktigt enligt storkapitalet att riksdagen inte kommer åt något som begränsar, hindrar pengarnas maktsfär? Vill arbetsgivarsidan meddela landets regering att rödgrön regering inte har rätt att ifrågasätta deras låtanden, ingen annan regering heller?

Den första reaktionen kom naturligtvis från arbetstagar- och kommunparten. Sedan reagerade regeringen och närmast vänsterpolitikerna. Motsvaret kom lika snabbt från ekonomister, företagsledare, högerpartier. EK, företagsledare och -konsulter, ekonomister och högerpartier meddelade att såhär måste företagen fungera för att klara sig i den hårda internationella konkurrensen. Till sådant bör inte amatörer blanda sig i. Ingen annan än högavlönade chefer, företagsledare kan inte förstå att det bara är så!

Lever vi i en demokrati? Bör alla nationer huka för storkapitalet? Är hela världen faktiskt tvingad att i alla evighet leva som den kapitalbehärskande säger?

Nu vill jag inte väcka annat än en diskussion om var demokratins gränser skall ligga. Är äganderätten bortom diskussionen om människorätten, gemenskap, demokrati, jamnställhet, människovärdet? Jag strävar inte till en revolution, inte till fåfänga försök att snabbt förändra det som är snedvridet. Nej, låt oss börja en diskussion som har som grund FNs deklaration, t ex.

Den ”fria” världens ”ledstjärna” USA är en plutokrati. De övriga ”stormakterna” vill strunta i internationell rätt även de. Trots det svåra, svårbegripliga och komplexa nuläget anser jag att vi måste börja diskutera ägandets gränser, maktens gränser. Vi måste sträva till att människan blir en människa som inte skall bära hand mot andra, inte med våld, inte med pengar, inte genom politisk makt. Tillsammans och jämlikt. Ansvaret och makten bör basera sig på människovärde och demokrati.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

7 Responses to Vem vet, vem påstår, vem har rätt

  1. Christian Blom says:

    Bra inlägg, Ilkka.

    Idag analyserades läghet inom pappersindustrin ganska sansat och neutralt i Yle puhes Politiikkaradio klockan 12.30. Det var två forskare som analyserade läget utan att ta ställning för eller emot en aktuell revolution med anledning av saken.

    Som jag har skrivit förut så är det ny dags för oss som räknar oss till nuvarande eller forntida kommunisterna att börja ställa frågan om vad man kunde göra då dylika gigantiska fabriker läggs ner. Ifall vi kräver att arbetarna tar makten i fabrikerna eller facket eller staten så talar vi ju om en socialisering eller nationalisering. Det här kunde vi prata helt fritt om på 1960- och 1970-talet. Men hur är det idag ? Ingen inom vänstern lyfter mer den parollen. Och det är kanske gansa förståeligt. Om t.ex. regeringen skulle ta över Kaipolas fabrik (ägandet och allt) så skulle ju staten bli tvungen att driva fabriken i fortsättningen. Utan alla de nätverk UPM sitter på gällande drivandet av sen sån fabrik. Staten skulle helt enkelt ta över pappersmaskinerna och fabriksbyggnaden. Och så skulle det hela fogas till Solidiumdär nån typ skulle försöka leda det hela. Liksom Posti idag. Det funkar inte mera så här helt enkelt. Vad kan vi kräva då i stället ?
    Kanske att det vore lika svårt att säga upp folk och lägga ner fabriker i Finland som det är i Tyskland idag. Eller något annat.
    Vi återkommer i de här frågorna hela tiden till grundfrågan: Hur skall vår socialism se ut ? För Vänsterpartiet vill ju ha socialism, liksom vi kommunister ville ha på 1970-talet. Skall vi ha en stor stalig sektor i ekonomin ? Skall vi nationalisera bolag ?
    Jag vet inte. Men det vet jag att vi skall ha en flexibel och stark statlig sektor inom ekonomin. Det finns orsak att hålla fast vid att Stasjärnvägarna hålls i stalig ägo. Erfarenheterna från många andra länder bekräftar det hä. Och det finns orsak att skydda YLE, vårt nationella radio- och TV-bolag. Just nu pågår igen en klappjakt mot Public Service och Yle. Ett lagsförslag finns redan som förbjuder Yle att skriva på sin hemsida om annat än det som går ut i radion eller tv. Inga egna åsikter, inga autonoma nyheter. Det här lag förslaget har kommit till som en följd av påtryckningar av högern inom EU och inom mediafältet i Finland. Precis som om Hufvudstadsbladet skulle sälja bättre om YLE försvagades.

    Vi har alla orsak att diskutera vad allt som borde bedrivas i statens regim, eller i det offentligas (kommunernas mm.). Mycket svårare är det att kräva att privata storbolag förstatligas. Vad hände om staen tog över Nokia ? Ingenting. Bolaget skulle då ut och försvinna.

    Och så har vi landets hela kultursektor (teatrar, opera, orkestrar, muséer) som alla redan ju verkar på Nonprofitbas, dvs mer eller mindre liggande under staten och det offentliga. Om de alla privatiserades skulle kulturen försvinna i Finland och bli underhållning, som i USA.

    Här är några frågor att tänka på. Situationen i Kemijärvi för något decennium var för övrigt liknande som Kaipolafallet idag. Det enda som då räddades var järnvägslinjen från Rovaniemi till Kemijärvi, också för sovvagnsresenärer.

    • Ilkka Turkka says:

      Jodå, sådana frågor möter vi. En början kunde vara att diskutera äganderättens gränser. Likaså arvodenas, lönernas gränser.
      Beskattningen vet vi kan inte användas som enda medel vid jämlikhetssträvandena. En skatt på 90 % låter löjligt, men ett beslut om att högsta lönen i månaden skulle begränsas så att lönen alltid bör ha ett förhållande till individens eller enhetens(familj, kommunens(?), gemenskapets kalkylerade, uträknade behov. Naturligtvis måste beskattningen i dess helhet också ses över.

    • Ilkka Turkka says:

      Tack! Jag är inte, som kanske du också vet, ingen sociolog eller statsvetare. Utbildningen är teologie kandidat men tonvikt på kyrkohistoria och exegetik. Jag var samhälleligt aktiv i Vanda inom skol- och utbildningssektorn. Så mina studier ger mig inges som helst kompetens att ta del i allvarliga diskussioner, hm.

      Den tredje sektorn och förtagarna har intresserat mig länge. Jag var ca tjugo år med om att skapa ett sätt att förebygga utslagning. Inom den verksamheten fick vi är 2004 “uppdrag att befråmja samverkan mellan ministerierna och kommunala verksamhetssektorer”. Kulturministeriet betalade föreningen ca 28000 € per år under sin mandatperiod 4 år. Resultaten var moderata. Vi mkunde dock en gång sammanföra två kanslichefer för att tillsammansa diskutera en gemensam sak. Bistert nog fick undervisningschefen nog av allt och avgick ett par veckor senare. Vårt förslag påverkade inte hans besluyt.

      Vi lärde oss en sak: om ett barn är utlslagen eller hotad vid 6-årsåldern, måste rehabiliterande åtgärder forgå minst åtta till 12 år! Om mah igen vill sammanföra två eller fem kanslichefer för att diskutera en gemensam angelägenhet måste diskussionerna pågå minst tre riksdagsperioder.

      Vi lärdes oss också att en långsiktig planering inom statliga och kommunala sektorn förutsätter att de partierna emellan måste finnas enhälliga åsikter om demokrati, jämlikhet inom allt mänskligt. Ingenting får hota en individs integritet och han/hon får inte heller hota någon annan persons integritet.

      Nu går det igen åt det blåa. Men huvudsaken är den att en långvarig mänsklig gemenskap behöver tid för att åstadkomma positiva, bestående resultat.

  2. anders hh jansson says:

    En bra analys; men vi blir väl nog svaren skyldiga? Man kunde förstås hoppas att en yngre generation hittar bättre svar.

    En tämligen klar sak är att det offentliga också behöver fönyas – som ju Posti så sorgligt visar. Axel Oxenstiernas nordiska byråkratimodell är inte längre ett praktiskt sätt att klara av den samhällsutveckling vi nu har. Blairs New Governance och Schröders metodik var ju den varianten av förnyelse som går ut på att mer eller mindre avskaffa det offentligas samhällsansvar, lägga allt på individerna, och snurra över hela styrsystemet till kapitalismens mekanismer.

    Man har ju utarmat både statens och kommunernas möjligheter och resurser, så varifrån skall de nya greppen komma? Det var så tryggt när vi läste Otto Ville Kuusinens lärobok…

  3. Christian Blom says:

    Det är klart att det offentliga behöver förnyas hela tiden. Vi reste med familjen under trettio år i följd till Lappland om vintern för att skida och under vart och ett av dessa år hamnade jag att kmpa ofattbart hårt för att lyckas får sovplatser i nattågen till Kolari. Oftast med bilen med på tåget. Det var nästan omöjligt och priserna höjdes för varje år dessutom. Man visste aldrig när VR skulle lägga ut biljetterna till försäljning och de kom hade man högst en dag på sig att lyckas skaffa plats på tåget. Under de här åren förde jag otroliga diskussioner med ledningen för VR om hur man kunde underlätta biljettanskaffningen. Ingenting hjälpte. 2019 var vi sista gången i Lappland, efter att under många nätter ha försökt komma åt biljetter som idag säljs på nätet.
    För att inte tala om allt som hänt oss på tågen under åren som gått. Ibland har vämen inte fungerat. Sen de nya vagnarna kom har i regel vessan inte fungerat annat än under de första timmarna av resan.

    Men ändå försvarar jag att VR förblir staligt och helst också att järnvägarna inte privatiseras i Finland då kommer läget bara att vara det att man alltid får plats på tåget till Lappland men till skyhöga priser. Och de privata operatörerna kommer inte att bära ansvar als för att själva spåren fungerar och hålls i skick.

    Jag vet att man kunde modernisera tågtrafiken inom ramen för staligt ägande. Såsom man gjort i Schweiz och i många andra länder. Men det handlar inte bara om själva VR-bolaget utan om statsmakten, regeringen, ministerierna – de skall helhjärtat satsa på järnvägarnas långsiktiga utveckling.

    Det här var bara ett litet exempel, men det visar att man kunde gå mycket modigare fram och längre då det gäller att utveckla de statsägda bolagen. Och främst av allt – stoppa privatiseringen för det mesta.

  4. anders hh jansson says:

    Det är lite som med husen Helsingfors äger. Först låter man dem stå utan att göra nåt alls och sen kommer man på att det enda man kan göra är att sälja ut – Lappviken och alla andra.

  5. Christian Blom says:

    Problemet är ju ändå inte själva ägandet. Offentligt ägande är bara grunden för något slags demokratisk kontroll. Vad man sen gör med det kommunala och statliga ägandet handlar ju om normal kommunal eller statlig politik och ägarstyrning, som det heter nuförtiden. I Helsingfors är det ju Samlingsartiet som styr tillsammans med de gröna och demarna. Och som vi har sett (t ex i Lappviksfallet) så krävs det också andra krafter för att man skall kunna göra något “demokratiskt” med det kommunalt ägda.
    Så då vi talare om vänsterns aktuella paroller så är det inte nog med att lyfta frågan om ägande. Samtidigt måste frågan om vad man gör med det man äger lyftas fram.

    Om t.ex. Kaipolafabriken i Jämsä skulle tas över till staten så kommer det stora fråga: Vad göra med fabriken ?

    På 1970-talet trodde vi ännu på “folkets makt” som skulle träda in efter att någonting hade “nationaliserats”. Var finns “folkets makt” idag ? På de sociala medierna ???? Kanske en Facebookgrupp eller någon Youtubegrupp skulle ta hand om pappersfabriken i Kaipola ? Här ser ni inför vilka utmaningar vi står.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.