Arbetarrörelse

Hösten 1987 och våren 1988 arbetade jag för Kalevi Kivistö som var presidentkandidat för Liike 88. Speciellt gentemot fackrörelsen blev jag uppmanad till en viss försiktighet eller klokhet, vishet.

Jag förstod nog vad det var frågan om. Speciellt bland de delar eller förbund inom facket som var ledda av folkdemokrater/kommunister var alla inte helt förtjusta att samverka för en kandidat som själv var humalist och socialist och dessutom ville samverka med de gröna. Kandidaten talade inte heller med den retorik som var bäst igenkänd bland vänstervänstern. Så kampanjbossen var god och blandade sig inte i frågor som gällde FFC. Det kunde andra bättre ta hand om.

I mitt senare liv var jag med om att grunda en ny fackförening för präster och kyrkomusiker. En förening som tillhörde en centralorganisation som även alla andra kyrkligt anställda kunde ansluta sig till. Prästernas fack hörde till Akava. Ingen vaktmästare eller kyrkvaktmästare eller städare, kanslist eller sekreterare kan bli medlem i en organisation som Akava. Sedermera har prästförbunden fåt diakoniarbetarna att ansluta sig till Akava trots att operationen förutsätter en mjuk tolkning av termen akademiskt utbildade. Det akademiska är inte egentligen något viktigt för Akava, Prästförbunden. Mycket viktigare är att man inte tillhör en facklig orgasisation som driver eller befrämjar något så brutalt som jämlikhet eller till och med socialistiska ideer om egendom och ifrågasätter den makt som pengarna eller ställning skänker.

Det viktigaste i mina val har varit samma motivation som min pappa hade: jämlikhet. Jämlikhet är lika svårt att beskriva politiskt, samhälleligt som nåd inom religiösa rörelser, präst som jag är gäller också den problematiken i mitt liv och tänkande. Inom facket ville jag 1987-88 ta upp just den. Inte bara som tvistefråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag ville att facken skulle börja diskutera frågan om hur jämlikhet tillämpas inom t ex byggnadsarbetarna eller kommunalt/statligt anställda? Mellan högskoleexaminerade och yrkeskolutbildade? Varför skall vi ha ett system där löneskillnaderna får växa så stora som de är idag?

I mitt tidigare liv var jag en tid studentpräst i Uleåborg. Jag fick mycket nedsättande kommentarer under min tid som studentpräst i Uleåborg när jag anslöt mig till Folkdemokratiska rörelsen. Kommer ihåg hur hamnarbetarna och byggnadsfacket ifrågasatte mitt val av partitillhörighet vid en retreat i Pateniemi. Vi hade ordnat en diskussion om rättvisa etc med fackanslutna inom området. Lokala prästen var inkallad. Han och jag fick då en hel del ovett för våra höga löner. En av studenterna ville då att vi alla berättar våra löner. Det visade sig att inom arbetarrörelsens representanter de största lönerna klart översteg lokalprästens lön. Dessutom fick han inte övertidsersättningar eller tillägg för oregelbunden arbetstid. Vi var sist och slutligen överens om att såväl inom facket som inom kyrkan fanns alltför stora löneskillnader, omotiverade, orättvisa. Dessutom medgav lokala förtroendemannen att rättvisa knappast någonsin blir fram som rättvisefråga inom en fackförening.

Det här hände naturligtvis under 1960-talet då man häftigt och överallt diskuterade rättvisan mellan tredje världen och resten av mänskligheten. Idag diskuteras jämlikhet eller rättvisan mycket sällan. Konfrontation är rådande och det gör ju diskussionen obrukbar, onödig. Alla tvingas mer eller mindre att välja sida. Måste vi det? Knappast.

Arbetarrörelsen och uppmaningen förenen eder var viktiga. Annars skulle vi fortfarande leva i en värld där endast positionen, ställningen i samhället, äganderätten och pengarna får bestämma. Arbetarna är inte mera en lika enhetlig folkgrupp, människogrupp som helt skulle vara beroende av ägarnas godtycke och beslut. Vi lever nu i en annan värld. Varje fackligt eller politiskt aktiv grupp, parti eller rörelse har blivit förändrad vill de sig eller inte.

Vi behöver jämlikhet alltid. Det är klart. Men då skall varje grupp som tror sig representera andra noga analysera läget och vara beredd att ta emot förändrigen, utvecklingen. Men grunden får inte glömmas. En människa är en människa som behöver allt möjligt men framför allt rättvisa och jämlikhet. Dessa två är universella begrepp och att tillämpa dem är allas skyldighet.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.