Det som saknas i Ny Tids kulturpolitiknummer

Jag blev glad över att senaste Ny Tid tog upp kulturpolitiken så omfattande. Det som däremot slog mig var att kulturpolitiken i Finland presenterades främst utgående från de politiska partiernas egentliga kulturpolitiska program. Det ger en viss bild av hur man ser på kulturpolitiken i vårt land men det ger ingen bild egentligen alls av den verkliga kulturpolitik som följs i Finland på basen av lagstiftning och ministeriebeslut och olika slags offentliga kulturpolitiska linjedragningar.

Ännu för några decennier sen var de offentliga kulturpolitiska programmen det avgörande. Idag måste man definitivt komplettera dessa kulturpolitiska program med den offentliga diskussion som förs om kulturpolitiken, i sociala medier, i andra medier och i offentliga beslutande organ.

Jag jobbade vid olika högskolor som lärare i kulturpolitik från början av 1990-talet till cirka 2005.

Det mest centrala i Finlands kulturpolitik nu och historiskt, är att understödspolitiken främst av allt bygger på såkallad nonprofitverksamhet (=icke vinstbringande) inom kulturfältet. Det betyder inte att kulturen alltid skulle vara “vänster” (=utanför den kapitalistiska sektorn) men nog att stödet ges ifall man verkar icke kommersiellt, alltså i praktiken utanför den kapitalistiska sektorn. Det gör alla proffsteatrar i Finland, alla synfoniorkestrar, alla muséer med offentligt stöd, Yleisradio (Rundradion Yle). Mm.

En del av det vi klassar som “vanlig” kultur faller inom den vinstbringande sektorn: Gallerier, filmsektorn och biograferna, popmusiken, skivindustrin, en stor del av kulturindustrin i övrigt. En del av de här områdena får nog offentligt stöd också (filmen via Filmstiftelsen och Yle) ifall de uppfyller vissa kvalitetskrav och inte anses vara kommersiella.

Kulturpolitiken så här utformad är lagstadgad. Det betyder att hela det stora kulturfältet kan få offentligt stöd ifall det i huvudsak kan klassas som ickekommersiellt.

Det här har varit kärnfrågan i den nordiska och Finlands kulturpolitik sedan den egentligen startade under mellankrigstiden , i Finland efter andra världskriget. Alla politiska partier har i princip stött denna linje.

Vid årsskiftet förnyades t.ex. teaterlagen så att massor med nya fria teatergrupper kan tas med under statsandelsfördelningen. Det här är en enorm förbättring. Inget parti motsatte sig det.

En annan central fråga i kulturpolitiken har varit tillgängligheten: Att alla i hela Finland skall komma åt den offentligt stödda kulturen. Och nu mer noggrant: Att alla specialagrupper i samhället skall göra det också. Också genusfördelningen  tas nu upp centralt liksom befolkningsgruppsfördelningen .

I de stora kulturpolitiska linjedragningarna efter världskriget har man lyckats ena sig om att den kommersiella kulturen inte skall få stöd eller åtminstone inte alls lika mycket.

Idag hotas den här klassiska demokratiska nordiska kulturpolitiken:

Den helt nya Ylelagen kringskär Yles demokratiska möjligheter inom kulturfältet. Här är det EU och det kommersiella inhemska mediefältet som rabiat gått åt Yle redan under många år men nu också lyckats med det i den nya lagen.

Då man betraktar partierna kulturpolitik noga skall man försöka uppskatta vad som kunde hända om just ett visst parti fick makten i Finland. I Ungern, Polen och några andra länder ser vi hur dramatiskt extremhögerns kulturpolitik drabbar hela det kulturpolitiska fältet och demokratin. Samma skedde i Grekland under den djupaste valutakrisens tid. Högern lade ner hela rundradiobolaget i Grekland,  totalt !!! I flera andra länder har det också gått illa då högern fått styra: I England och i Holland har det offentliga kulturstödet skurirts ned ibland med inemot 30 procent på en gång.

Därför tycker jag att Ny Tids artikel borde ha tagit fasta på det här väsentliga: Vem hotar kulturpolitiken i Finland på riktigt ? Varför är det så otroligt viktigt att stöda den nonprofitledda kultursektorn ?

Orsaken till att den ickevinstbringande kultursektorn stöds är inte att den vore “vänster” utan att den möjliggör konstnärlig frihet. Oberoende.

Penningautomatföreningens stöd till kulturen har varit avgörande. Nu hotas det bl.a. av Coronakrisen. Samtidigt bjuder det här högern på en möjlighet att komma åt att skära ner på kulturanslagen och politisera dem. Man påstår också att Penningautomatföreningens utdelningar vore i strid med landets konkurrenslagstiftning.

Det är bra att kultursekton gnäller över coronarestriktionerna och ber om mer stöd, som dagens tidning säger att den kommer att få. Men det är nog inte kultursekotorns sak att vara först ute och öppna upp coronarestriktionerna. Om nattklubbar och barer håller öppet är det nog ingen bra förebild för kultursektorn. Vi måste bara vänta ut Coronan. Det finns massor som man redan nu kan göra inom kultursektorn, och som görs.

 

 

3 kommentarer på “Det som saknas i Ny Tids kulturpolitiknummer

  1. Jag tänkte litet komplettera min egen artikel om “Ny Tids kulturpolitiknumnmer”. Har nämligen tänkt mycket på det här ämnet den senaste tiden. Själva grunstrukturen i Finlands kulturpolitik verkar stå intakt och vara ganska stabil. Det pågår ju visserligen hela tiden en viss kampanj mot kulturstöden från högern sida. Man vill minska på stöden och försvaga Yle och Penningautomatföreningens möjligheter att stöda kulturen “på egen hand”, dvs förbi Riksdagen i viss mån. Och ett växande hot är också den ständigt pågående kommersialiseringen av kulturen. I de flesta andra länder existerar det t.ex. en parallell kommersiell sektor inom teatern t.ex. Men inte i Finland. Här har de stora stadsteatrarna sakta fått börja sätta upp kommersiella musikaler och de stora kulturinstitutionerna har vuxit mer än de små. De har kommit åt merparten av allt kulturstöd, t.ex.
    Högkulturen smälter också allt mer samman med kulturindustrin och digitaliseringen försnabbar den här processen.

    Man talar nu öppet om att kulturen är det viktigaste elementet också inom företagsvärlden och företagsinnovationrna. Detta alltså ett argument för att kulturen skall få mer pengar och förståelse. Det här sade Esbo Stadsteaters chef Erik Söderblom i Slaget efter tolv i Vega igår.

    På lång sikt är allt offentlgt kulturstöd hotat också av globaliseringspolitiken inom världshandeln. WTO:s och alla andra globaliseringsinstitutioners nyaste globala avtal kräver nu helt entydigt att inga enskilda ekonomiska sektorer får gynnas i världshandlen eller i hemlandets handel. Nu har man också beslutat att tjänstesektorn hör till denna kategori där “diskriminering” inte får förekomma. Offentligt stöd till kultursektorn står alltså i princip i strid med dessa nya regelverk som egentligen bara Occypy Wall Street-rörelsen i tiden motarbetade.
    EU fattade nu beslut i en viktig prejudicerande fråga då de godtog det finska kommersiella mediefältets klagomål om att YLE med sitt statsstöd diskriminerar det privata mediefältet i Finland. EU beslutade att YLE inte får ha egen journalistik på nätet som inte är kopplat till helt konkreta radio- eller tv-program. Riksdagen stiftade omedelbart en lag om detta i slutet av förra året. Följ med debatten om det här. Här handlar det helt konkret om ett första steg mot det offentliga kulturstödet utgående från WTO:s regelverk. Högern i Finland har redan i decennier gjort allt för att försvaga YLE.

  2. Fortsätter med att “kommentera” min egen artikel om kulturpolitik här via en nykommentar till den.
    I min förra kommentar talade jag om den nya YLE-lagen som ganska kraftigt begränsar YLE:s möjligheter att utveckla sin digitala verksamhet i skrift och bild.
    Idag tar jag upp den förvånansvärt aggressiva attacken mot Tips- och Lottomedlen som fördelas via Veikkaus. De här pengarna utgör ju kärnan i stödet till kulturen i vårt land. Hufvudstadsbladets ledare tar idag upp frågan under rubriken Fattigmansskatten. Torsten Fagerholm skriver. Han ger allt sitt stöd till Konkurrens- och konsumentverkets förslag att bidrag från spelintäkterna skall delas ut av staten, inte av Veikkaus. Tonen i hans artikel är hård och han har ju såklart en poäng i att det är litet lustigt att man delar ut pengar som Veikkaus fått in via spel (som ses som litet skumt och ohälsosamt på alla sätt) men han nämner inte med ett ord vad som händer med de offentliga medlen till kulturen om de helt och hållet delas ut via statsbudgeten. Under årtiondena som gått har ju lotto- och tipsspelandet motiverats för medborgarna med att pengarna går till ett gott ändamål, kultur och idrott och sociala ändamål. På det viset har ju medborgarna på sätt och vis röstat med fötterna: Tippat och Lottat och givit en skärva till kulturen. En annan sak är att spelberoendet blivit värre med tiden och summorna man spelar (bort) har vuxit. Det här beror dock inte bara på Veikkaus spel och automater utan minst lika mycket på att man idag spelar allt mer via internet och kasinon där nästan alla pengarna går till utländska spelbolag och inte alls till nån kultur. En orsak till att hålla kvar det gamla systemet med Veikkaus har varit att försöka hålla spelpengarna inom den finska ekonomin.
    Kulturlagstiftningen gör ju visserligen att det mesta av kulturens stödanslag också fortsättningsvis måste delas ut (i en ny situation bara via statsbudgeten) men faktum är nog att kulturlagstiftningen i hög grad motiverats och möjliggjorts tack vara att Veikkaus finansiering funnits till såsom en för kulturen öronmärkt beskattning.
    Jag är säker på att kulturen skulle ha svårare att försvara sina offentliga bidrag om kampen om dem fördes enbart inom statsbudgetmanglingen. Veikkaussystemet har helt enkelt gjort det befogat att låta kulturen litet leva sitt eget liv utan att man skulle behöva försvara det varje gång på nytt och på nytt då budgeten slås fast. Kulturen har ju annars också levat utanför ekonomin eller utanför den vinstbringande ekonomin = kapitalismen. Också i näringsskattelagen finns det helt egna klausuler för att låta nonprofitkulturen leva urtan inkomstbeskattning: stadgandena om allmännyttighet i näringsidkandet.
    Kulturstödet har under snart 100 år stått på dessa viktiga ben: frihet från inkomstskatt, medel som samlas in utanför stasbudgeten och det att man inom kulturen gått med på att verka ickevinstbringande, ickekommersiellt. Också YLE:s verksamhet har ett helt eget berättigande via begreppet Public Service.

    Hela det här gigantiska paketet med kultur och kulturstöd och demokratisk, mångsidig och högklassisk rundradioverksamhet hotas nu varje dag allt med av kulkurrenslagstiftningen i EU, Finland och det här trycket har alltså uppstått av globaliseringslagstiftningen inom WTO där inte ens tjänster mer får separat gynnas av staterna. Kulturen har hittills setts som ett undantag från dessa “tjänster” men småningom inte mer. I slutändan kommer man snart att tvinga hela kultursekotorn att kommersialiseras och bli en vanlig businessektor utan några egna rättigheter till offentligt stöd.
    I USA lever man redan mer eller mindre i ett sådant samhälle. Där är det inte kulturutövandet som är befriat från näringsskatt utan de rika kapitalisterna som kan befrias från inkomst- och förmögenhets- och fastighetsskatt om de “donerar” pengar till kulturen.

    Så: Upp till försvar för vår nonprofitkultur där kultursektorn mer eller mindre har möjlighet att leva utanför den kapitalistiska sektorn.

  3. Hoppas man får skriva tre kommentarer till sin egen bloggtext utan att man för det skulle anses agera mot “nätetiketten”. Diskussion med sig själv alltså. Här kommer mitt tredje inlägg nu om kulturpolitiken.
    Det här gången skriver jag om allt “gnällande” jag på sista tiden överallt stött på bland kulturarbetarna gällande hur dåligt de mår pga. coronarestriktionerna. Och jag inspireras också av Husis kulturchef Fredrik Sonks impulsskriveri “Släpp helikopterpengar över kulturen”. Ingen dum idé kanske. Han föreslår att regeringen skulle dela ut en kultursedel värd 100 euro till finländarna (åldersgränsen nämns inte) som medborgarna sedan kunde använda till köp av kultur och kulturtjänster. Det här skulle kosta en halv miljard.
    En bra idé om man t.ex. kunde använda EU:s nya krispengar till det här. De skall ju användas främst till innovationer och dylikt.
    Det är bra att kulturvärlden ropar på hjälp nu då pandemin drar ut på tiden. Men så hemskt illa är nog läget inte ställt inom kulturen. Jag tror att det är ytterst få kulturarbetare som på riktigt funderar på att byta yrke. Annars också har det ju visat sig viktigt att kulturarbetarna har ett brett kunnande och “reservyrken” att ta till i fall av arbetslöshet.Det här är ju karaktäristiskt för kulturarbetare nu redan ute i stora välden, USA, Britannien, kontinentaleuropa mm.
    Jag jobbade som ekonomichef på Unga Teatern under början av 1990-talet då den stora ekonomiska krisen drabbade Finland och faktum är nog att kulturen liksom alla andra sektorer då mådde bra mycket värre än nu under Coronakrisen, som hittills räckt ett knappt år. På den tiden fanns det inga reservpengar att dela ut, vare sig av fonderna eller av staten och kommunerna.
    Idag har den offentliga sektorn redan flera gånger bidragit med extra stöd till kulturen och speciellt de finlandssvenska fonderna liksaså med extra utdelningar. Kulturens freelancers har ju missat massor med arbetstillfällen men de har inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd att tillgå hela tiden. Tyvärr är läget det att många freelancers inte är med i nån arbetslöshetskassa för de verkar ofta i form av små privata bolag.
    Sonck tar upp möjligheten att dela ut helikopterpengar till finländarna att användas i kulturen nu och senare. Faktum är ju att nästan alla arbetsplatser redan nu delar ut dylika kulturstöd till sina anställda i form av Smartums Liikuntaseteli, som det heter. En värdesedel i stil med luchsedlarna som alla anställda har rätt till. 400 euro per år skattefritt.De här sedlarna kan användas till all slags kultur och idrott redan nu. Folk har högar med dessa sedlar oanvända hemma nu eftersom kulturen går på sparlåga, men man kan använda dem till museikortet och till vad som helst annat inom kulturen och man har dem kvar att användas då krisen är över. Det är bara pensionärer som inte har tillgång till dessa sedlar, så de drabbas hårdast alltid i kulturen trots att de utgör största gruppen bland teateråskådarna.

    Som sagt, det är bra att kulturorganisationern gnäller över nuläget så att beslutsfattarna kanske får upp ögonen för hur viktig kulturen är. Men många kultursektorer klarar sig egentligen ganska bra under krisen: Böcker köps och läses nu i stora mängder. Jag själv har köpt fler böcker nu än tidigare. Folk köper internetmusik och internetfilmer i mängd och massor nu och inom teatrarna produceras pjäser som sedan sätts på hyllan för att vänta någon månad på att kunna spelas för större publiker. Teatrarna och orkestrarna har inte alls förlorat stats- eller kommunalt stöd under den här krisen. De har kunnat hålla mängder med också freelacers anställda för viss tid åtmnstone hela tiden.Kulturinstitutionerna har bara förlorat största delen av biljettintäkterna, något som det offentliga kompenserat rätt långt dessutom. Ett drygt år av nedkörning av kultursektorn tar inte livet av den. Får många har pausen också varit en period av litet vila från all stress.
    Om vaccinationen biter och pandemin drar sig tillbaka så kommer krisen inte att ha lämnat så svåra spår efter sig i kulturen. Man har också hittat på en massa med nya sätt att producera och förmedla kultur som ju passar bra in i den digitala tidsandan.

    Mycket värre är det med småföretagarna i många andra brancher, speciellt på businessidan.
    Så: Stå ut ännu litet, skaffa Knausgårds nya magnifika roman Morgonstjärnan som är det bästa av honom jag läst. Äntligen är han tillbaka i den punkten där har var efter att ha skrivit Min Kamps alla sex delar. Knausgård är en mycket stor och betydelsefull författare.
    Och så kan ni ju läsa Tystnaden av Don de Lillo som kom ut i januari på svenska. En hisnande bok om vad som sker då det blir verklighet av ett stort nätintrång nånstans.
    Nu har vi tid att läsa och begrunda och sedan skapa nytt för publiken senare.
    Och tid att skida och förnya skidutrustningen äntligen. Också det kultur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.