Kulturpolitik under coronatider

Coronapandemin dundrar på för fullt ännu. Just nu drabbas Indien hårdare än något annat land, efter att man för någon vecka sedan “öppnat upp” för tidigt där och låtit människorna samlas och fira sina religiösa fester och ritualer. Nya sjukdomsfall noteras nu en kvarts miljon per dag.  I Brasilien fortsätter Coronakatastrofen med ominskad styrka. Dödsfallen antal för tvåveckorsperioderna ligger där på cirka 42 000 döda. I Frankrike, tyskland, Sverige m.fl. länder har epidemin tagit fart igen.

I Finland ser det ljusare ut, men corona finns kvar överallt i landet ännu och ett enda felsteg nu kan få den att blossa upp för fullt igen. Och fortfarande har den brasilianska varianten inte ännu spritt sig hos oss. Sommaren är på kommande och det inger ju hopp om att också viruset skulle ta sommarpaus. Men ett entydigt faktum är att Finlands coronapolitik skyddat vår befolkning från ytterligare misär under denna pandemi. Och Sanna Marins regering har dragit linjen i coronapolitiken. Befolkningen har såklart börjat tröttna på coronan och coronaskepsisism och vaccinationsskeptisism sprider sig snabbt inom de sociala medierna. Jag deltar inte alls i Facebokk eller andra SOME-kanaler, men jag deltar i en e-mejldiskussionslista för de elöverkänsliga och också där har jag under vintern stött på hisnande skeptisim gällande hela coronan och regeringens åtgärdspaket.

Det skrämmande är att all denna skeptisism nu verkar spela Sannfinländarna till godo. I de senaste partistödsgalluparna har Sannfinländarna nu gått upp i ledning och demarna har gått ned, trots allt det fina regeringen gjort det senaste året. Tonen bland de elöverkänsliga i vår diskussion har varit mycket regeringskritisk och samma ton träffar jag nog på hos var och varannan i de dagliga debatterna i medierna. Svenska Teaterns chef Joachim Thibblin uttalade sig i Hbl i går och kritiserade regeringen och kulturministern för att ha underlåtit att svara på teatrarnas krav och frågor om när de får mer stöd av staten och när exit-planerna kan förverkligas. Fast han visserligen ännu litar på ministern, såsom han sade i Hbl.

Kulturarbetarna har under hela pandemitiden gått ut i medierna med olika krav på stöd – nu främst för freelansarna. Fast kulturinstitutionerna  har ändå de facto klarat sig ekonomiskt rent av förvånansvärt bra under pandemin. De har fått extra stöd i många omgångar av staten, kommunerna och av fonderna. Och bara en del av t.ex. teatrarna har varit tvungna att permittera anställda. Och nu kommer då också freelansarna att få direkt stöd.

Men det är någonting som skär i hjärtat på mig på jag läser teaterchefernas hårda klagovisor om regeringens tafatthet. Och om att teatrarna inte fått öppnat sina salonger för publik tidigare. Den här kritiken har ju nu gått hem hos regeringen och regeringen delar nu ut mera stöd också till freelancers. Men politiskt är det inte regeringspartierna som haft nytta av dessa klagovisor utan oppositionen och främst Sannfinländarna. All kritik mot regeringen spelar dem i händerna. Det är absurt men så är det. De behöver inte göra något utan bara blinka litet i TV:n så ökar deras understöd och Sanna Marins regerings stöd minskar.

Teatrarna har varit stängda i hela Europa under pandemin, inte bara hos oss. Den överväldigande majoriteten av teateråskådarna har alltid utgjorts av oss pensionärer. Först nu börjar pensionärerna vara vaccinerade första gången mot coronan. I slutet av maj, då teatrarna normalt stänger för sommaren, har de fått sin andra vaccindos. Det hade varit omöjligt att hålla teatrarna öppna tidigare. Jag försökte ännu i november några gånger gå på teater men märkte till min förskräckelse att flera i publiken (alltid yngre personer) satt utan ansiktsmask, på högst 1-2 meters avstånd från mig, gladeligen hostande och snörvlande. Och då var ännu ingen vaccinerad. Teaterföreställningarna räcker ofta nuförtiden flera timmar, med eller utan paus. Alla andas samma luft under dessa timmar hur mycket man än försöker vända sig bort från de snörvlande eller gnida in händerna med sprit.

Teatrarna öppnar nog i sinom tid. Alla andra i samhället har dessutom lidit lika mycket av coronan som kulturarbetarna. Speciellt ungdomarna och anställda i företag.

Li Andersson skrev i dagens Hbl om hur kulturarbetarna lidit under coronan. Bra så. Hon tar också upp nedläggningsbeslutet av Stora Ensos fabriker i Kemi och nämner sedan att de uteblivna festivalerna och kulturföreställningarna inneburit ännu större förluster i nationalekonomin. Det här stämmer bara delvis. Stora Ensos fabriker skapar ett mycket större och mer bestående mervärde och förädlingsvärde inom nationalekonomin än vad en rockfestival gör. Man kan kanske säga att pappersfabrikernas arbetares löner och nationalekonomiska förädlingsvärde ligger som grund för biljettintäkterna vid kulturfestivalerna. Kulturen och “innehållsproduktionen” skapar för all del mervärde i ekonomin också fast det inte ännu räknas ut ordentligt av nationalekonomerna. Det mesta av kulturens mervärde glider ju dessutom i händerna på de stora IT-bolagen i USA via det att man sätter ut kulturens innehåll gratis i Googles och de andra bolagens servrar.

Kulturen, kunskapen och “innehållet” är visserligen av avgörande betydelse i dagens produktion men inte på ett entydigt sätt ännu. Dessutom är ju det mesta av all kulturproduktion i Finland av nonprofit karaktär, icke vinstbringande. Jag skulle själv dra mig för att räkna dagens omfattande spelindustri till den egentliga kultursektonr. Men jo, kulturen och konsten flätas nog hela tiden allt mer in i det ekonomiska också – på gott och ont för kulturen.

Fast kulturen nu varit nedstängd ett år kan vi ändå njuta av kultur för fullt: Av fantastiska romaner och böcker, av radioprogram, av tv, av olika slags digitala innehåll, av vardagens kultur: naturen, arkitekturen omkring oss, av landsbygden, av tystnaden, av att ha tid att skriva och tänka.

Annat var det under 1990-talskrisen. Då gav regeringen inte en cent extra till kulturen. Tvärtom så togs det mesta bort (utom statsandelarna om vilka lagarna togs ibruk just under krisen). 1990-talskrisen drabbade landet och folket med en släggas kraft. Det är nu 30 år sedan den krisen började men fortfarande finns det rikligt med personer och familjer som aldrig kommit ekonomiskt eller socialt på fötter igen efter det. Idag går sedelpressarna på högvarv och Europeiska centralbanken skapar nya pengar varje sekund som sedan sprids ut i ekonomierna i form av olika slags skuldsättning eller rena rama donationerna. Det här gränslösa skapande av nya pengar leder idag inte ens till inflation eftersom deflationen (värdeminskningen) fortfarande är starkare under ytan. Vi lever i ett mystiskt tidevarv nu där det mesta skapas via skuldsättning. Om det här systemet en vacker dag rasar ihop kommer det inte mera att finnas gehör hos landets regering för klagoropen från kulturens tiljor.

Och om ens något av ekonomins överhettade värdeökning då skall kunna räddas t.ex. genom att pengarna i sista stund flyttas över till virtuella valutor såsom Bitcoin, så kommer all elektricitet i världen att ta slut innan bitcoinen är färdigt “malade”. Och då kan vi givetvis glömma allt prat om kampen mot klimatförändringen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.