Chanserna ute för Finland

Som pensionär går man värdelös omkring i världen utan att noteras av omgivningen, men samtidigt går det å andra sidan lätt att följa med vad som händer i landet och hos människorna. Det är mycket skumt som pågår, har jag lagt märke till. Rent obegripliga saker ibland. Och nu talar jag inte bara om att Stockmanns mathandel slutade sälja Valios mjölk (men hamnade att delvis återgå till Valio på grund av köparnas protester).

Helt utanför livet är jag ju inte som pensionär. Ett av mina liv handlar om att vara verksamhetsgranskare för föreningen Tigern, ni vet den, som på sitt sätt hjälper till med att skapa förutsättningar för Ny Tid att komma ut. 2015 var ett givande år i den här bemärkelsen, kunde sitta med på styrelsemötena och bekanta mig med vänstertidningarnas problem idag. Och under mötena gick mina tankar ofta tillbaka till slutet av 1970-talet då jag hade motsvarande roll i kommunistpartiet, var medlem i granskningskommittéen och hade som en uppgift att verka som revisor för Kansan Uutiset.

Och så sitter jag med i vårt husbolags styrelse här på Skatudden. Vi har ett stort höghus som vi är aktionärer i. Också staden äger flera aktier i huset och upprätthåller ett daghem, nuförtiden för cirka 80 barn på svenska och på finska i bottenvåningen på vårt hus. Småningom har jag börjat följa med daghemmets förehavanden här ute på gårdarna. Och gradvis  gick det upp för mig att ingen skottar snö på dagisets gårdar – har aldrig gjort det. Och på vårarna är dagisgårdarna bara ett dammigt sandhav. Trots att en stor del av gården består av betongplattor som man lätt kunde borsta och tvätta. Det har daghemspersonalen aldrig gjort under de 31 år som det existerat. Däremot beskyller man oss i husbolaget för att vi inte sanerar gården och sätter den i skick. Dagisbarnens föräldrar lär ska vara ursinniga på att gårdens sand inte putsas bort. man har hotat med att kalla hit reportrar från Hufvudstadsbladet för att göra artikel om gårdens skick. Sen jag kom med i husets styrelse har jag börjat forska i frågan. Jag har ringt flera tiotals med samtal till stadens daghemsansvariga och till Stara (byggnadsavdelningen) och till stadens disponenter. Det har visat sig att man under 15 års tid har planerat att putsa upp daghemmets gård, men allt har sen fallit ihop av budgetorsaker eller av rena rama byråkratin.

Här kan man nämna att barnen inte har något emot all sand. De gräver i den och bygger vattendammar efter regnen.

Sen började jag tala med personalen och fråga varför de inte skottar snö eller borstar bort dammet. De tittade på mig och sade att inte vet vi. Saken har heller aldrig varit uppe i de möten som man lär ska hålla i daghemmen.

Nyligen tvingade jag vår egen serviceman att för första gången i historien borsta dammet inne på daghemsgården. Personalen fattade inte vad som hade hänt, eller varför.

Vad hade jag egentligen gripit in i ? En omöjlighet ?

Det här med daghemmet är bara en av mina upptäckter i mitt nya pensionärsliv. Med fasa lär jag mig nu nästan dagligen att resten av dagens värld ser ungefär likadan ut. Var har vi hamnat egentligen ? Hur skall man kunna höja på produktiviteten med 5 eller 10 % in den här världen ?

 

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

One Response to Chanserna ute för Finland

  1. AS says:

    Intressant pensionärsliv du lever, låter inte alls dumt. Man kanske får bättre tid att sätta sig in i allt som händer än vad man gör då man är i arbetslivet, åtminstone hoppas jag det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *