Det här är mitt tredje blogginlägg där jag utgår från Thomas Manns dagboksanteckningar från 1930-talet. Jag har nu läst 600 sidor dagboksanteckningar och en hel del annat material av Mann från 1930-talet. Och hela tiden jämför jag det som Mann skriver med situationen i Europa just nu – främst då såklart långdansen kring Englands Brexitförsök.

En sån här magisk kväll efter sensommarhettan då dimman drar in mellan träden från havet infaller en passlig stämning för ett blogginlägg igen – egentligen en fortsättning på mitt senaste inlägg om generationskonflikten gällande våra arbetspensioner.

Rubriken för mitt blogginlägg kan låta litet rafflande. Men faktum är att jag under de senaste åren och kanske främst under  det alla senaste året ofta hamnat in i hetsiga diskussioner med unga människor, ibland mina egna barn och deras respektive partner eller nära vänner och bekanta.

Jag tänker skriva litet mer om de tankar som jag burit sedan jag inledde läsandet av Thomas Manns dagböcker 1933-1936. Böckerna gavs ut på tyska i slutet av 1970-talet och på svenska 1980-1984. Böckerna är en aning förkortade från originalmanusen, men läsare märker ju inte vad som fallit bort.

Rubriken låter kanske litet lustig. Men jag har de senaste veckorna läst Thomas Manns dagböcker, som finns att få på svenska för åren 1933-34 och 1935-36 (man hittar dem bara som begagnade via nätet).